Vill inte låsa in mig själv...
Har inte uppdaterat här sen i söndags tror jag... Det har varit rätt mycket med Cendy och Halloweenshowen.
Men iallafall så var ju Martins moster här och kollade Cendy. Det var ju inte någon beställt undersökning utan hon kollade lite spontant. Och dessutom var det mörkt så vi fick ha en ficklampa. Men hon trodde att det var hovböld. Och det kändes på något sätt skönt att veta eftersom det inte är såååå allvarligt. Men så hade vi en annan veterinär här i onsdags, tror jag det var, och han trodde också att det var hovböld när han tittade, men efter att ha använt lite grejer och försökt fixa det så sa han att han inte hittade något och att det förmodligen inte var hovböld. Han sa att Cendy istället kanske sträckt sig eller överansträngt sig i hagen i lördags. (i lördags natt när jag, mamma och pappa var på fest hos Martin, så ringde grannen på natten och sa att alex och meggie rymt, och då var cendy och celine kvar i hagen och sprang som dårar). Så vi skulle avvakta och om det inte blev bättre så skulle vi ringa.
Men grejen är att det fortfarande är likadant. Varken bättre eller sämre. Jag har en sån äcklig orolig klump i magen och i huvet har jag tankar om det värsta. Det som känns så overkligt. Att han plötsligt skulle vara borta. Jag vet inte hur jag skulle reagera då. Har aldrig varit med om det med en häst som stått så nära. Tror ärligt inte att jag nånsin träffat en häst som står mig så nära som Cendy gör. Det är inte på samma sätt som Meggie, Alex eller Celine. Jag och Cendy har något speciellt band. Han är den enda hästen som jag känt uppskattar mig.
Trots att jag tänker på detta hela tiden så försöker jag att inte låsa in mig och deppa. Jag försöker bete mig som vanligt, och inte låta det hindra mig från att ha roligt och skratta. Det blir bara värre annars.
Och jag antar att endel kanske tycker jag överreagerar men jag är sån paranoid människa. Varenda gång jag ser att Cendy ligger ner i hagen måste jag kolla så att han inte dött. Och jag har inte heller upplevt något sånthär förut... Det är så overkligt.
Jag minns för någon månadsen när jag och mamma pratade om Cendy. Jag frågade mamma om hon trodde Cendy skulle leva länge till och då sa hon "Ja, så länge han inte har ont någonstans och mår bra så kommer han leva länge till", och det är just nu som han ont och inte mår bra...
Fan, älskade Cendy.
Bli bra! Bli Frisk, bli frisk, bli frisk, BLI FRISK!
Men iallafall så var ju Martins moster här och kollade Cendy. Det var ju inte någon beställt undersökning utan hon kollade lite spontant. Och dessutom var det mörkt så vi fick ha en ficklampa. Men hon trodde att det var hovböld. Och det kändes på något sätt skönt att veta eftersom det inte är såååå allvarligt. Men så hade vi en annan veterinär här i onsdags, tror jag det var, och han trodde också att det var hovböld när han tittade, men efter att ha använt lite grejer och försökt fixa det så sa han att han inte hittade något och att det förmodligen inte var hovböld. Han sa att Cendy istället kanske sträckt sig eller överansträngt sig i hagen i lördags. (i lördags natt när jag, mamma och pappa var på fest hos Martin, så ringde grannen på natten och sa att alex och meggie rymt, och då var cendy och celine kvar i hagen och sprang som dårar). Så vi skulle avvakta och om det inte blev bättre så skulle vi ringa.
Men grejen är att det fortfarande är likadant. Varken bättre eller sämre. Jag har en sån äcklig orolig klump i magen och i huvet har jag tankar om det värsta. Det som känns så overkligt. Att han plötsligt skulle vara borta. Jag vet inte hur jag skulle reagera då. Har aldrig varit med om det med en häst som stått så nära. Tror ärligt inte att jag nånsin träffat en häst som står mig så nära som Cendy gör. Det är inte på samma sätt som Meggie, Alex eller Celine. Jag och Cendy har något speciellt band. Han är den enda hästen som jag känt uppskattar mig.
Trots att jag tänker på detta hela tiden så försöker jag att inte låsa in mig och deppa. Jag försöker bete mig som vanligt, och inte låta det hindra mig från att ha roligt och skratta. Det blir bara värre annars.
Och jag antar att endel kanske tycker jag överreagerar men jag är sån paranoid människa. Varenda gång jag ser att Cendy ligger ner i hagen måste jag kolla så att han inte dött. Och jag har inte heller upplevt något sånthär förut... Det är så overkligt.
Jag minns för någon månadsen när jag och mamma pratade om Cendy. Jag frågade mamma om hon trodde Cendy skulle leva länge till och då sa hon "Ja, så länge han inte har ont någonstans och mår bra så kommer han leva länge till", och det är just nu som han ont och inte mår bra...
Fan, älskade Cendy.
Bli bra! Bli Frisk, bli frisk, bli frisk, BLI FRISK!
Kommentarer
Trackback
